Mitt konstnärskap
Så länge jag kommer ihåg har jag ritat och målat. På min fars sida av släkten håller var eller varannan på med någonting kreativt. Musiker, konstnärer, hantverkare eller entreprenörer. Jag fick tidigt lära mig att det är viktigt att signera och skriva datum på teckningar jag gjorde. Teckningar sparades och för mig var det en sorts bekräftelse på att det jag gjorde var bra.
Jag har haft långa perioder i mitt liv när jag varken målat eller ritat och jag har haft perioder när jag målat och ritat väldigt mycket men bara känt det som kravfyllt med massa prestationsångest. Jag har kommit fram till att en av den största bovarna är att vi jämför oss med varandra, istället för att söka och utveckla vårt eget bildspråk. Vi lägger fokus på fel ställe. Vill du läsa mer OM mig klicka här.
Vändningen för mig var när jag gick en 1-årig estetisk kurs på Strömbäcks folkhögskola. Där hade vi en fantastisk bildlärare Lena som verkligen kunde inspirera oss att utveckla vår kreativitet. Vi fick olika uppgifter varje vecka som sedan skulle redovisas inför klassen som bestod av tolv elever i olika åldrar och med olika bakgrund. En av uppgifterna var att illustrera sången Midnatt råder…. tyst det är i huset. Jag kom på den geniala idén att göra illustrationer i form av en seriestrip med en enkel streckgubbe med tomteluva. (Den tomtegubben blev förlagan till mina populära böngubbar) Denna uppgift skulle lämnas in för någon typ av bedömning och jag minns känslan när jag fick tillbaka den från Lena. Hon hade skrivit så fint, berömt mitt format, min idé och ansåg att illustrationer kunde verkligen vara min grej. Att få bekräftelse, att bli sedd och uppmuntrad på det sättet fick mig att verkligen tro på att jag dög, att jag hade en gåva som alla inte har, att jag kan illustrera. Förmågan att hitta det kärnfulla i en text och skapa en bild av det.
Den allra första bekräftelsen, för utom från mina föräldrar, fick jag i tio års åldern. Mina föräldrar var nyss skilda, det var en stor omställning för mig och min far hade flyttat till en egen lägenhet. I samma hus bodde en tjej som var några år äldre än mig. Hon bjöd in mig till sig och vi lärde snabbt känna varandra. Jag älskade att hälsa på hos henne, hon kunde så mycket roliga saker. Hon stickade, virkade, sydde kläder, målade och ritade. Hon lärde mig många tips och trix som jag än i dag har nytta av. Men, det är speciellt ett tillfälle jag kommer ihåg. Jag hade hemläxa att lära mig skrivstil, några bokstäver i taget. Just den här gången var det bokstaven G. Jag tyckte inte att jag fick till det. Erika som min kompis hette erbjöd sig att hjälpa mig. Jag tragglade på. Jag titta på hur Erika skrev sina skrivstils g. De hade en lång och svängig svans. Erika sa: – Ta ut svängarna bara, va inte rädd för det. Låt det ta plats. Och det har det fått göra sedan dess. Jag tar ut svängarna, jag tar plats när jag skriver för hand. Och Erika, vad hände med henne? En designer som jobbat världen runt med massor av välkända märken. Erika Pekkari, jag har henne att tacka för mycket.
Jag har hittat mitt bildspråk även om det tog tid, nu känner de flesta igen min stil och det är stort. Jag testar olika uttryck emellanåt när jag blir less på det jag håller på med. jag låter mig inspireras av andra konstnärer och kulturutövare, livet och människor jag träffar. Ibland resulterar det i en dikt, en text, ett kort, en målning eller en konstkruka.
Det viktiga för mig är att det ska vara roligt. Och roligt kan även bli tålamodsprövande, irriterande, ångestladdat, fantastiskt och alldeles, alldeles underbart. Jag hävdar att alla kan måla, alla kan uttrycka sig i färg och form om man bara får tillfälle och lite vägledning. Jag tror att färg och form kan trösta många hjärnspöken som bor hos oss. Det är avkopplande och lugnar oroliga själar att få krypa in i sin alldeles egna skaparbubbla lite då och då.
”För mig handlar konstnärskap mycket om MOD och att VÅGA. Det handlar om att uttrycka känslor och sända budskap. Perfektion och raka linjer är inte riktigt min grej, det föder bara min prestationsångest.”
Att måla tillsammans kan stärka och läka relationer. Det vet jag av egen erfarenhet. För ca tio år sedan var min och min dotters relation allt annat än bra. Jag fick rådet att göra någonting tillsammans med henne som vi båda två skulle tycka vara roligt. Jag köpte ett presentkort till en målarhelg som vi deltog i båda två. Där kunde vi vara tillsammans utan hårda ord och dålig attityd, där umgicks vi, målade, fikade, skrattade, pratade om dit och datt. Helt fantastisk helg som blev början till ett brobygge oss emellan. Min dotter visade sin uppskattning genom att bjuda mig på ännu en gemensam målarhelg. I dag har vi en fantastisk fin och kärleksfull relation. Och jag är helt övertygad om att måleriet var början till det vi har idag.
För mig handlar konstnärskap om MOD, att VÅGA och SKAPARGLÄDJE. Det handlar om att uttrycka känslor och sända budskap.
Mina stilar
Böngubbarna – se vykorten. Dessa figurer behöver en helt egen sida. Det kommer så småningom.
Wild&Crazy eller FunkyPunkArt – Det är när jag bara väljer fyra-fem färger på måfå, det jag känner för just vid det tillfället. Målar på en ytterkruka eller vas som jag inhandlat på en seconhand butik. Blandar färgerna något, eller inte alls. Det blir det det blir. Ofta tänker jag att; – det ser inte riktigt klokt ut. Och det gör det inte heller. Därefter börjar det roliga men även tålamodsprövande att hitta figurer eller mönster i denna bakgrund, förstärka och utveckla det. Efter några streck brukar jag få lite panik över att det ser ju inte ut för någonting. Det är då jag får plocka fram modet att våga fortsätta, låta mig vägledas, följa impulserna som kommer, koppla bort den logiska delen av hjärna och gå in i ett flow. Jag lyssnar gärna på musik under tiden, Prince är min stora favorit. Många, många timmar senare kommer jag ut på andra sidan, glad och nöjd med det jag åstadkommit. Se mina konstkrukor/konstvaser här.
Jag tror jag nöjer mig här. Frågor och funderingar- skicka ett mail.
Våga tro på din förmåga
/Kram Susanne Perneholm